Det som inte syns finns inte.

 
Nu har jag varit hemma i snart en månad och börjar sakta men säkert känna igen mig själv igen. Allt eftersom tiden går ser jag äntligen glimtar av mitt gamla jag, d.v.s. fightern och vinnarskallen. Den envisa fröken som aldrig ger upp utan kämpar backe upp och backe ner trots motvind. En fröken som inte är rädd för att säga vad hon tycker och slåss för sina rättigheter. För en månad sedan fanns inte ett spår kvar av denna fröken och all kämparglöd var borta. Jag var helt slutkörd och orkade absolut ingenting. För många i min omgivning kom det nog som en chock att denna glada, spralliga och tuffa fröken helt plötsligt blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Det märktes ju inte ett dugg på mig vilket också var ett medvetet val från min sida. Jag har nämligen svårt för att öppna upp mig för vem som helst utan det tar tid innan jag vågar lita på folk. Därför var det bara min familj, mina vänner och mina närmaste kolleger som visste hur jag mådde egentligen.
 
Fröken
Fröken skriver. | |
Upp